I och för sig var Åsöns karga bergsplatå föga ägnad att locka till en fast bosättning. De snåla utrymmena mellan klippor och bergsknallar kunde räcka till planteringar och nödtorftigt mulbete, men knappast till åkerbruk i större omfattning. Floran var torftig och faunan otrivsam. Åtskilliga av de djurnamn, som i mitten av 1600-talet togs upp som kvartersnamn inom Maria församling, torde bevara minnet av den ursprungliga, primitivt ogästvänliga miljön på Södermalmslandet. Den brokiga förteckningen upptar sådana namn som ormen, uven, ugglan, mullvaden och marsvinet; kattor måste ha förekommit i särskilt riklig mängd, då detta djurnamn av de tydligen icke allt för uppfinningsrika namngivarna pressats på alla tänkbara möjligheter (kattan, kattfoten, katthuvudet, kattryggen och kattrumpan).

Den allmänna vägen, löpande från Söderport till Skanstull, som omtalas vid flerfaldiga tillfällen under den senare medeltiden, har också nära följt åsens sträckning över Södermalmsområdet.

Åsögatan hette fram till 1800-talet Falkenbergsgatan.

På tomten mittemot vårt hus, som nu utgörs av Brf Nattugglan, fanns tidigare en tobaksfabrik.

Gatorna i närheten av vårt hus bär oftast lanskapsnamn, t.ex. Hallandsgatan, Västgötagatan, Blekingegatan, och de vinkar naturligtvis söderut. Götgatan är den äldsta gatan, även om ordet 'gata' kanske inte var aktuellt på den tiden då vägen slingrade sig över Söders höjder och på andra sidan Årstaviken delade sig i tre: till galgbacken, till Södertörn och till Götaland.

Vid biografen Göta Lejon låg källaren Hamburg, ett ålderdomligt trähus med krog. Krogens attraktion bestod av en samling supglas, som sparats efter de dödsdömda, som bjudits på en sista sup av krogens ägare. De olyckliga kom vandrande eller åkande i skrinda på sin sista färd mot galgbacken på Hammarbyhöjden. Sista slatten i glaset sparades till ett makabert museum, krogens stora attraktion. (Samlingen såldes senare till en amerikansk samlare).

Andra gator hämtar namn från berömda personer som bott på söder, t.ex. Swedenborg.

Södermalm delades redan på 1600-talet i två församlingar, Maria Magdalena och Katarina.

Medborgarplatsen
När järnvägen drogs fram och Södra station byggdes i slutet på 1850-talet anlades Södra Bantorget. Torget hade karaktär av en järnvägspark med planteringar i traditionell stil. I och med att Medborgarhuset byggdes i slutet 1930-talet blev det ny utformning och nytt namn. Den stenlades i storrutigt mönster med dekorativa figurer i gatsten och namnet byttes 1940 till Medborgarplatsen.

På väg ner mot Fatbursområdet passerar man Stockholms Sunset Blvd med hand-, fotavtryck och namnteckningar av filmstjärnor. Strax bakom dessa plattor finns Miljontrappan. Det är trapporna som går mellan Saluhallen och Haglunds pinne (som höga huset kallas), namnet Miljontrappan kommer av att man kan räkna en miljon per trappsteg för ersättningar/skadestånd som man varit tvungen att betala till de arkitektkontor och byggfirmor som inte fått bygga sin variant av det som slutligen blev Haglunds pinne.

Fatbursområdet, Södra station
1990-tals arkitektur med Bofills båge med bostäder ligger där den gamla sjön Fataburssjön låg 100 år tidigare. Skulpturerna i parken ingår i ett konstprogram runt de grekiska gudarna Apollon och Dionysos. Man har bl annat använt material från en gammal Leninstaty som blivit omgjuten. Vid gjutningen har man sparat delar av Lenin och på en staty kan man se hans mustasch, även Göran Perssons ansikte finns med, inne i ett päron ... Bofills båge följer den gamla strandkanten och huset har 50 m ner till fast mark. Man ville ta upp den svenska klassiska stilen från 1700-talet med sparsam vacker utsmyckning.

Man har hittat kvävealster från 1500-talet f Kr vilket visar att det bodde människor runt sjön redan då. Man har dock inte hittat några gravar eller andra arkeologiska fynd, faktiskt inte något på hela Söder, så folk bodde nog inte här permanent. Det växte grodblad här på 500-talet f Kr vilket också innebär att det fanns människor här, ty grodblad är vite mannens fotspår (enligt ett indianskt valspråk). Under vikingatiden växte ek och björk som försvann, antagligen användes de till fartygsbygge eller pålverk. Fatbur betyder visthusbod och sjön som låg här var mycket fiskrik.

Under 1600-talet grävdes stadens dike som låg ungefär där Södra station ligger idag, dessutom ändrades Götgatans sträckning och sjön förlorade sitt naturliga utlopp och blev ett stillastående träsk. Stadens dike kan man se än idag genom en stenläggning på gångvägen mellan Bofillsparken och Södra station - om man går in i Walleniusrederiets hus är det inte omöjligt att man än idag känner doften av diket ... Småindustrier växte upp längs stränderna på 1700-talet och sjön blev en avstjälpningsplats både för hushålls- och industrisopor – och därmed mycket förorenad.

Dödligheten var hög bland den stora befolkningen runt sjön och man misstänkte att den förorenade sjön var orsaken. 1858 fyllde man igen sjön och byggde järnvägsstationen. SJ ägde hela området och använde det för godstrafik. Området var attraktivt och viljan att göra något annat här har funnits länge, men inte förrän 1979 sålde SJ så bostadshus kunde byggas. Järnvägsstationen om och nya bostadsområden ovanpå, och under hela byggperioden så gick tågen förbi - det är ju spåren in till Stockholms central söderifrån som går fram här och dessa kunde ju inte stängas av, inte ens nattetid. Det är mycket typisk 1980-talsakritektur då det både fanns idéer och pengar, mycket varianter, roliga hörn och arkader.

Här en röst ur folkets djup:
'Någon månad innan seriestart satt vi på en pub på Söder, jag tror inte det var Kvarnen, utan jag har för mig att vi var på en så kallad Bajen pub i hörnet av Västgötagatan – Åsögatan, (bakom Skatteskrapan). Någon som kommer ihåg den puben?
En kväll kom vi fram till, att med hjälp av Thomas, (före detta Kvarnen ägaren) som då jobbade på DN, skulle vi göra någon slags trycksak. Efter mycket om och men kom vi fram till att vi skulle trycker upp massor med skyltar på hård kartong, med en text som bergsäkert skulle uppmärksammas´.